Historioitsija Christoffer Holmin juhlapuhe Siuntion kunnan itsenäisyyspäivän juhlassa

”Det kunde ha blivit något verkligt illa.”

”Jotain Itäsaksan kaltaista, kuten kaikki oli aikoinaan Virossa tai Itä-Saksassa.”

”Vi sku inte sitta här då.”

Så lyder tre röster med olika, men nära, band till vad vi i dag kallar Porkalaparentesen, tiden då Kyrkslätt, Degerby och Sjundeå, samt delar av Ingå och Esbo, blev en vit fläck på Finlands karta, en del av Sovjet. De tre rösterna är några av dem som hörs i dokumentärfilmen Porkala – Röster från Parentesen, som jag haft äran att få jobba med de senaste tre åren.

Men ja, hur illa skulle det ha blivit, skulle vi sitta här då?

…

Yksi mielenkiintoisimmista kysymyksistä, joita sain esittää Porkkala-dokumenttielokuvaa tehdessäni, oli se, mitä olisi tapahtunut jos vuokra-alue olisi palautettu vasta vuonna 1994, niin kuin alussa oli sovittu.

Hankkeen käsikirjoittajana minulla oli etuoikeus, mutta myös vastuu, luoda elokuvan rakenne ja esittää kysymyksiä, jotka antaisivat kerronnallisia ja silmiä avaavia vastauksia. Se oli vaikeaa, mutta uskomattoman mielenkiintoista ja palkitsevaa.

Tänään seison tässä ja tunnen suurta kiitollisuutta. Olen kiitollinen siitä, että olen saanut mahdollisuuden tutustua näihin tarinoihin, ja jakaa niitä laajan yleisön kanssa. Koska nämä tarinat ovat tärkeitä. Ne kertovat sodan ja politiikan seurauksista, toivosta ja surusta, pakenemisesta ja paluusta sekä vallasta ja itsenäisyydestä.

…

Ordet självständighet nämns faktiskt bara en enda gång i dokumentären Porkala – Röster från Parentesen, men hela berättelsen om Porkala kan trots det sägas handla om just självständighet. Följderna av andra världskriget var svåra. Förlusterna var stora, sorgliga och traumatiska, men självständigheten bevarades. Ytterligare en röst i dokumentären sammanfattar det på ett bra sätt:

”Det är en väldigt hälsosam lärdom för oss finländare, när vi tjafsar om att vi förlorade kriget, det gjorde vi inte alls, vi klarade oss”.

Vi klarade oss, men till ett högt pris. Det är säkert något de flesta finländare någon gång funderat på, särskilt på en dag som denna, den 6.12 ända sedan fredsslutet 1944.

Vad förlorade vi egentligen 1944 …

… och vad vann vi …

… eller vad undvek vi att förlora?

För de flesta finländare är svaret kanske lite enklare och positivare än för dem som år 1944 bodde i Kyrkslätt, Degerby, Ingå eller Sjundeå. Även här kände de flesta säkert att freden var en vinst. Men då fredsvillkoren innebar att de som bodde här förlorade sina hem och marker, lär glädjen i att ha nått fred ha grusats åtminstone i viss mån, kanske skjutits upp tills de på något sätt hade lyckats starta ett nytt liv på en ny ort, eller kanske ända till 1956 då området återbördas?

Men självständiga fortsatte även de, som nu började kallas Porkalaborna, att vara genom de dryga elva år som Parentesen varade. En del av deras identitet ockuperades, hemmets trygghet försvann, rötterna revs upp, men självständigheten bevarades.

…

Näin ollen rauhansopimus neljäkymmentäneljä oli Suomelle onnekkaampi kuin monille muille maille, erityisesti Itä-Euroopassa.

Itsenäisyys ei ole itsestäänselvyys, ei silloin eikä nyt.

Eläminen valitsemassaan maassa ei ole itsestäänselvyys, ei silloin eikä nyt.

Ja se on mielestäni itsenäisyyden tärkein puoli. Se, että voi olla vapaa, eikä joutua sellaisten voimien, arvojen ja ideologioiden hallitsemaksi, joiden kanssa ei ole samaa mieltä.

Minulle itsenäisyys ei siis ole vain sitä mitä sinulla on, vaan myös sitä mistä olet vapaa, erityisesti sitä ettei sinua pakoteta ajattelemaan ja elämään tietyllä tavalla, tavalla josta et ole samaa mieltä.

…

I en alltmer polariserad värld blir det här bara tydligare. Redan inom våra länder, för att inte tala om med våra grannländer, kan vi ha kraftigt åtskilda åsikter och värderingar. Men i ett demokratiskt och självständigt land tvingas vi inte tänka såsom grannen. Åtminstone inte på pappret.

Utan att vara självständiga kan vi i alla fall inte räkna med det. Förlorar vi självständigheten är risken stor för att vi förlorar många sorters friheter, bland annat friheten att tycka och tänka som vi vill.

Det här är lättare att sätta sig in i i länder som varit ockuperade eller tillhört andra nationer.

Även om ytterst få nulevande finländare ens är födda under den ryska tiden, finns det enligt mig ännu någon form av kollektivt minne av ockupation kvar hos oss. Kriget mot Sovjetunionen under 1940-talet och utarrenderingarna av både Hangö och Porkala förstärkte med säkerhet detta.

Även av den svenska tiden för drygt 200 år sedan existerar någon form av minne av ockupation. Här finns inte samma rädsla och avsky för landet vi då tillhörde, men även det kan ibland komma fram, i Finlands mindervärdeskomplex inför Sverige, i vår utsatthet som ett litet land mellan två historiskt sett alltid starkare länder, som dessutom turvist ockuperat oss och som vi varit en del av genom historien.

Det kollektiva minnet av ockupation och av att inte vara ett självständigt land skiljer Finland från exempelvis just Sverige. Svenskar är säkerligen tacksamma för och medvetna om vad deras självständighet innebär, men de har inte samma erfarenhet av att tillhöra ett annat land, bli attackerat eller ockuperat. Därför är självständighet, åtminstone än så länge, något särskilt i Finland. Vi minns eller har hört om känslan av att ockuperas. Vi minns att Finland inte alltid varit självständigt, och att vår självständighet har hotats, fler än en gång.

…

Monet maailman maat ovat samassa tilanteessa juuri nyt. Joissakin se on jatkuva tilanne. Monilla alueilla, myös Euroopassa, ihmiset tuntevat etteivät he ole itsenäisiä, vaan he kuuluvat maahan jota he eivät pidä omanaan. Ukrainassa suuri osa maasta on vieraan vallan miehittämä, ja se vieras valta uskoo, että sillä on oikeus miehitettyihin alueisiin.

…

Det här visar också på komplexiteten i självständighet och nationalitet, något som uppfattas olika av alla, något som påverkas av historia, men som sist och slutligen handlar om en för de flesta människor elementär känsla: trygghet.

…

Ihmiset tarvitsevat turvallisuutta ja vakautta, mutta sekään ei ole itsestään selvää. Historiallisesti ennen kaikkea perhe ja kotitila ovat pystyneet tarjoamaan tämän. Ulkomaailma on todennäköisesti ollut turvaton, ja se, kuka sitä on hallinnut, on vaihdellut. Vaikka valtioiden perustaminen on johtanut lukemattomiin sotiin, juuri nämä valtiot ovat myös tehneet jokapäiväisestä elämästä turvallisempaa meille ihmisille.

Finland har lyckats bevara sin självständighet i 107 år, och har trots hot, krig och osäkerhet, under en stor del av denna tid varit ett tryggt land. Men då världsläget blir ett sådant att självständigheten inte längre är självskriven, är det ofta tryggheten som är det första offret. Så var det på 1930-talet, så är det tyvärr också i dag.

Många finländare skulle säkert redan intyga att en del av deras tidigare så starka trygghet har naggats i kanterna av det nygamla hotet österifrån. Ett hot som levt kvar i våra minnen extra starkt i och med fenomen som Porkalaparentesen. Och därför lättare kommer upp till ytan i tider som dessa. Rädslan för och osäkerheten i att aldrig riktigt kunna lita på sin granne. Att behöva oroa sig för att pågående isolerade konflikter kan bli något större, till och med en global konflikt.

…

Mutta siitä huolimatta ainakin minä tunnen oloni paljon turvallisemmaksi kuin useimmat ihmiset ovat valitettavasti tunteneet kautta historian, tai monissa muissa osissa maailmaa tällä hetkellä. Olen koko ikäni elänyt turvassa, poissa sodista ja konflikteista, sosiaalisesti ja jopa taloudellisesti turvassa. Tämä on johtanut siihen, että tunnen, erityisesti työskennellessäni historian alalla, kuten Porkkalaprojektissa, syvää kunnioitusta, mutta myös riittämättömyyttä. Ennen monia haastatteluja olen miettinyt, miten voisin kysyä oikeita kysymyksiä ja edes jollakin tavalla eläytyä niihin tapahtumiin ja tilanteisiin, joita nämä ihmiset ovat käyneet läpi. En voi verrata sitä omaan elämääni, mutta voin yrittää ymmärtää.

…

Genom mina olika film- och manusprojekt under de senaste fem åren har jag fått en djupare förståelse för vad olika generationer genomlevt och genomlidit under Finlands självständiga historia.

Det är genom att prata med dem som varit med om dessa händelser – om det så handlar om krig eller vardag – som vi på riktigt kan komma ens nära att förstå vårt förflutna, och förstå vad människorna då upplevde; hur de kände sig, vad de lärde sig, hur de anpassade sig och klarade sig. I mina olika projekt är det just det jag brinner för, och ser som ett stort ansvar. Att få lyssna på och särskilt bevara andra människors livsberättelser är en förmån. Att få förmedla desamma åt vår samtid, och framtid, är en ära.

…

Porkkala-hankkeessa haastavinta on ollut välittää monia hyvin erilaisia tarinoita. Muisto siitä, kun lähtee lapsena kotoa, kasvaa toisessa paikassa, ja palaa sitten alkuperäiseen kotiin, kotiin, jota ei kuitenkaan tunne omakseen. Tai vanhusten nostalgiset muistot kotiseudustaan, suru sen menettämisestä mitä sukupolvi toisensa jälkeen oli rakentanut, pelko uudesta sodasta koko 40 – ja 50-luvun ajan, mutta myös toivo siitä, että pääsee taas kotiin.

Ja sitten: suru siitä, mitä oli tulossa venäläisten vuokra-ajan jälkeen. Tuhoa ja jälleenrakentamista, aivan kuten sodan jälkeen, tai ”kokonaan uusi maailma”, kuten monet haastateltavistamme sanoivat.

…

Minnet av Porkala handlar inte om fronten, den ”vanliga” finländska krigshistorien. Och människorna som förlorade sina hem blev inte veteraner i den bemärkelsen, men deras upplevelser står ändå närmare krig än något av det vi sedan dess behövt uppleva i Finland. Deras, liksom krigsveteranernas minne ger perspektiv. De lär oss att vara tacksamma för hur vi har det, de lär oss att vara tacksamma för att de som upplevde de mörkaste episoderna av Finlands 1900-talshistoria kämpade vidare, för att skapa det Finland vi har i dag. Dessutom ger de perspektiv på vad många människor i andra länder upplever just nu. Både livet vid fronten och att fly sitt hem, såsom verkligheten ter sig i Ukraina och många andra länder just nu, är värt att tänka på. Porkalaborna var flyktingar i sitt eget land, och togs inte alltid så vänligt emot, precis som flyktingar i dag.

…

Sodan seuraukset ovat sellaisia, joita nykyihmisetkin voivat ehkä paremmin ymmärtää sen jälkeen, mitä Euroopassa on viime vuosina tapahtunut. Ukrainan sota on kaukana, mutta silti riittävän lähellä, jotta yhä useammat ihmiset ymmärtäisivät, mitä sota aiheuttaa. Vaikka emme itse kokisi sotaa, eikä meidän toivottavasti tarvitse koskaan elinaikanamme kokea sitä, on tarpeen ymmärtää muita ihmisiä sodassa, taistelukentällä tai kotirintamalla. Sodat ja aseelliset selkkaukset ovat monille ihmisille arkipäivää. Siksi meidän ei pidä unohtaa sotakertomuksia, eikä pitää itsenäisyyttä itsestäänselvyytenä. Kun jatkamme tarinoiden elävöittämistä, sodasta ja sen seurauksista, voimme toivottavasti oppia jotain näistä ikävistä tapahtumista.

Historien kan utan tvekan lära oss massor och ge oss perspektiv på vår och andra människors vardag. Vi påverkar varandra, och påverkas av varandra. Genom att blicka bakåt, åt sidan och framåt kan vi också förstå varandra bättre.

Minnet av det förflutna ska inte glömmas eller erinras med tvång. Minnet av det förflutna ska förvaltas och förmedlas så att vi förstår innebörden av vad våra förfäder var med om.

Så förstår vi dem, och så förstår vi oss själva.

Och på köpet kan vi beakta och värdesätta självständighet och den trygghet den medför.

Ingendera är självklar, tryggheten kanske ännu mindre än självständigheten.

Men även om tryggheten inte är självklar och även om människan under en stor del av historien levt utan den trygghet som dagens välfärd och teknologi, liksom kommun och stat, skänker oss, vägrar jag utgå från att ett liv utan trygghet är det normala.

…

Päinvastoin, turvallisuuden tunne on ihmisoikeus, oikeus, jonka me ansaitsemme. Varsinkin maassa, jossa olemme taistelleet itsenäisyytemme puolesta, jossa olemme itkeneet, hikoilleet ja vuotaneet verta itsenäisyytemme puolesta, maassa, jolla ei ole tahraton ja puhdas omatunto, mutta jolla ei myöskään ole historiaa aggressiivisena osapuolena, joka uhkailee tai käyttää hyväkseen naapureitaan.

Suomi on ansainnut itsenäisyytensä monin tavoin.

Mutta niin ovat tehneet monet muutkin maat, eivätkä ne silti ole saavuttaneet samanlaista turvallisuutta kuin me.

Verrattuna moniin Itä-Euroopan maihin, jotka ovat monin tavoin olleet maantieteellisesti samankaltaisessa alttiissa tilanteessa kuin Suomi, olemme olleet onnekkaita.

Joten kyllä, vaikka voidaan tietenkin väittää, että hävisimme sodan, ja vaikka Porkkalan luovutus oli suuri ja traumaattinen menetys, emme hävinneet sotaa kaikin tavoin. Tärkeintä on, että selvisimme.

…

Med de orden vill jag önska er alla en betydelsefull självständighetsdag!

Näillä sanoilla toivotan teille merkityksellistä itsenäisyyspäivää!

Kiitos!

Tack!